Finbesök en vanlig onsdag!

Idag har vi haft finbesök av As kompis F och hans mamma-
att folk vill besöka oss eller bjuda hem oss är absolut inget man ska ta förgivet!

När vi besöker folk har jag, förutom tre ungar, med mig ett mindre bohag bestående av babysitter, matstolar, ryggsäckar och leksaker så redan när folk tittar ut genom fönstret ser man rädslan i deras ögon... Ska de flytta in? Hur länge ska de stanna? Shit, ska hon lämna ungarna här och fly landet?...är tankar som flyger genom deras huvud...

Då kan man tänka att folk tycker det känns tryggare att komma hit, då de kan åka hem precis när de vill men redan när de stiger in genom dörren ser man samma rädsla i deras ögon...

Att besöka oss innebär att de får bära runt på skrikiga barn som snorar ner deras kragar, de får mata spädbarn (inte amma då utan med välling) som sedan spyr på deras redan snoriga kläder samt att de får lyssna på en extremt speedad mamma som inte pratat med någon som faktiskt svarar på flera dagar, som nu måste hinna med att säga allt som Hon tänkt på under flera dagar...

Har de tur kan de dock få en kopp kaffe (som de inte hinner dricka innan det är kallt) och kanske ett torrt Mariekex (de flesta väljer dock att ge sitt kex till L för att slippa ha en liten person stående brevid sej som skriker keeeeeexxxxx undertiden de fikar)...

Såhär är det att besöka mig!
Hjärtligt välkomna!